Det är 80-tal på de gryniga, solblekta bilderna av Frida och hennes storasyster Linn. De har flerfärgade overaller och rosa hjälmar. Snön yr omkring dem när de svischar ner för Klackbergsbacken i Norberg.
– Jag gillade farten och frihetskänslan redan som liten. Skidåkningen började i ryggsäcken på min mamma och pappa. När jag blev äldre började jag hänga i Klackbergsbacken sju dagar i veckan. Det var inte bara röda och blå käppar, utan vi åkte i skogen och på hoppen. Jag hade otroligt roligt med kompisarna i hemmabacken, berättar Frida.
Att ha vuxit upp i ett litet samhälle har präglat henne. Det var en liten värld, men det fanns en närhet – både mellan människor och till sådant hon ville göra.
– Det var så enkelt att testa på många olika sporter i Norberg. Även om det inte är stort, så satsades det på barn och unga. Jag provade fotboll, längdskidåkning, slalom, dans och ridning. Till slut valde jag mellan slalom och längdskidåkning och tyckte det var roligare att svischa ner för backen än att jobba mig uppför. Det avgjorde det hela.
Alla timmar i Klackbergsbacken lade grunden till den skidåkare hon blev, men också föräldrarnas engagemang. De körde Frida och hennes syster till alla sporter, bredde mackor tidiga morgnar, bytte ut urvuxna pjäxor och följde med på skidtävlingar över hela landet.
– De var ett viktigt stöd. Det är bra att tänka på vilket jobb många föräldrar gör och alla som ställer upp ideellt för barn- och ungdomsidrott.
Hård träning
När Frida var 15 år kom hon in på skidgymnasiet i Malung, där hon ägnade tre år åt att utvecklas i skidbacken tillsammans med andra ungdomar som hade samma passion. Hon var orädd, gillade höjder och fart och kastade sig ut. Det gick bra – Frida tog sig in i juniorlandslaget, Europacuplaget och slutligen världscuplaget.
Det var hård träning, en del skador och över 200 resdagar om året. När Frida ser tillbaka på sin karriär gör hon det ändå med tacksamhet.
– Det är klart att det kunde vara tufft ibland, men jag är ändå glad och tacksam över allt jag fått uppleva.
Höjdpunkten var OS-guldet i slalom i Sydkorea 2018. Hon vann över sin största konkurrent med fem hundradelar.
Det finns ett klipp från TV4:s nyhetsstudio några dagar efter segern. Frida har en maffig blombukett framför sig, medaljen runt halsen och guldglänsande ballonger i studion. Hon berättar att hon inte var särskilt nervös – mer fokuserad på att ha roligt i backen.
– Även om man självklart har pressen på sig har jag alltid strävat efter att det ska kännas kul, säger Frida.
Det märks att hon älskar att tävla.
– Det är något med adrenalinet när man glider fram till startgrinden. För mig har det också varit en utmaning att se hur långt jag kan gå.
Drömhus i Fagersta
Året efter OS, 2019, bestämde Frida sig för att lägga skidorna på hyllan. Hon kände inte riktigt samma hunger längre och började längta efter familjeliv.
Att skaffa hus i Västmanland kändes självklart.
– Det är alltid hit jag har åkt för att ladda batterierna under karriären. Min man kommer från Fagersta, så vi letade hus i antingen Fagersta eller Norberg. Till slut hittade vi vårt drömhus lite utanför Fagersta, vid vattnet. Här har vi bott sedan 2013.
På Fridas Instagramkonto syns morgondisiga bilder på båten vid bryggan, sonen Colin, 4 år, som gör sina första åk i hemmabacken och svartvita närbilder på dottern Bonnie som föddes 2024. Barnen ger Frida ett och annat grått hår, men framför allt mycket kärlek.
Naturen ger energi
Hemmalivet med småbarn är en kontrast till en hektisk skidkarriär, samtidigt som båda delarna kräver tålamod. Energi får Frida från familjen, vännerna och naturen.
– Jag gillar de olika årstiderna. På sommaren tar jag gärna en löptur i skogen, på hösten en promenad i lövens alla färger, skidåkning på vintern och på våren är en kaffe på trappen i vårsolen oslagbart.
Frida och hennes man har också byggt en fjällstuga i Idre.
– Jag samarbetar med Idre Himmelfjäll och tillbringar mycket tid där. Idre är en riktig pärla och jag är glad över att vi fick möjlighet att bygga en stuga just där.
Hon är inredningsintresserad och hade en tydlig bild av hur fjällstugan skulle se ut: ett hus i gråbetsat trä och stora fönster med utsikt över fjället.
Medvetna val
När familjen byggde trall i Idre blev det spillvirke över. Då fick Frida och hennes man idén att bygga ett bord och bänkar av spillvirket.
– I stället för att slänga spillvirket kunde vi göra något vettigt av det. Dessutom matchade det perfekt med färgen på trallen.
Frida försöker göra medvetna val i vardagen.
– Jag är absolut inte perfekt, men jag försöker göra en liten skillnad för miljön när jag kan. Jag är noga med att återvinna så mycket det går, och urvuxna kläder ger jag bort så att någon annan får glädje av dem. Vi försöker också att inte slänga så mycket mat, utan gör gärna nya rätter av rester.
Familjen har investerat i solceller på taket på villan i Fagersta.
– Det känns bra att kunna ta vara på energin från solen. Solcellerna ger ungefär 5 000 kWh per år.
För många elitidrottare som avslutar sin karriär kan det kännas tomt och vilset. Även om Frida inte har en spikrak plan framåt ser hon positivt på framtiden. Just nu varvar hon mammaledighet med att driva ett eget företag inom hälsa och marknadsföring.
– Jag gillar att göra nya saker och ser fram emot att få göra det.
