Sopans väg genom historien – från soptipp till resurshantering

Fram till slutet av 1800-talet var gatan den allmänna soptippen. Någon samordnad avfallshantering fanns inte utan latrin och sopor kastades direkt på gatan i dåtidens svenska städer. Stanken ska ha varit förskräcklig. Först med intåget av koleran, vars spridning snart kopplades till latrinen, ansågs detta utgöra ett sådant problem att städerna började ta ansvar för situationen och vid sekelskiftet hade de flesta svenska städer en organiserad renhållning. Städernas latrin samlades in och köptes av bönderna för att användas som gödsel och soporna, som på denna tid mest bestod av organiskt material, samlades in för att användas som grisfoder. Den tidiga kommunala avfallshanteringen var i stort sätt ett slutet kretslopp.

På 1920-talet utvecklas den mer linjära avfallshanteringen som har varit rådande ända fram till modern tid. Avfallet skulle hanteras rationellt och effektivt transporteras bort från städerna. Det modernaste man kunde ha var ett sopnedkast – varje husmoders dröm! I takt med att Sverige industrialiseras och konsumtionssamhället växer fram blir avfallet mer komplext och kan inte längre användas som gödsel eller grismat och istället växer avfallsupplagen fram där avfallet kan deponeras.

1950- och 1960-talens konsumtionsiver gör att avfallsupplagen snabbt blir fulla och tidens sätt att hantera detta var öppen förbränning på deponierna för att på det sättet minska mängderna och förlänga upplagens livslängd. Utbyggnaden av Sveriges fjärrvärmenät på 1970-talet gjorde att energin i avfallet kunde få en avsättning och avfallsförbränningsanläggningar växer fram i snabb takt, bland annat invigs Norsaverket i Köping 1972. Oljekrisen i början av 1970-talet snabbar på utbyggnaden av avfallsförbränningsanläggningar.

Även om det sker en kraftig utveckling av avfallshanteringen med avseende på insamling, arbetsmiljö, behandling, miljökrav, avfallsmängder och avfallskomplexitet, ser avfallshanteringen ändå i grova drag likadan ut fram till 1990-talet. Det är i stort sätt ett linjärt flöde där det mesta avfallet deponeras eller förbränns. För gemene man innebär detta att alla sopor slängs osorterade i soptunnan och för det som inte får plats där kan man ta en tur till deponin eller slänga det i någon av de många containrar som finns uppställda.

Det stora skiftet i avfallshanteringen sker i VafabMiljö-regionen i början av 90-talet då källsortering införs. När avfallet delas upp beroende på vad det är för typ av material och med separat hantering av miljöfarligt avfall, blir det möjligt att utnyttja avfallet som en resurs.

Källsortering av matavfall införs successivt i VafabMiljö-regionen med start 1996. Matavfallet komposterades till en början, men när biogasanläggningen Växtkraft stod färdig 2005 började matavfallet istället att rötas för produktion av biogas till bussar och bilar och biogödsel till åkrarna. Samtidigt som matavfallsinsamlingen införs påbörjas utbyggnaden av regionens arton Återbruk för grovavfallsinsamling. Dessa ersätter därmed de containrar för grovavfall som tidigare användes och möjliggör materialåtervinning av grovavfallet.

I backspegeln kan denna utveckling te sig självklar, men är i själva verket resultatet av många samverkande faktorer och skulle inte vara möjlig att genomföra utan en framsynt avfallsplanering.

  • Skriv ut
  • Dela
  • Kontakt

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *